Från en av våra kontakter i Venedig, fotografen Katarina Rothfjell som vi fått flera bidrag från det senaste året, har Pro Venezia i dagarna fått en längre rapport om läget i Venedig sedan restriktionerna börjat lätta något. Nedan följer några klipp ur hennes rapport och några av hennes bilder:
Transportbåtar och kurirbåtar sköter leveranserna till affärer, apotek och för privat on-line-shopping och detta fungerar fortfarande som vanligt. Tack vare deras gigantiska insats så håller logistiken även i krislägen.
Den lokala vaporetto-trafiken reducerades drastiskt nästan omgående i och med lockdown, och ACTV-bolaget avvaktar nog juni för nästa åtgärd. Man måste bära munskydd och handskar när man går ombord och för att inte vara för nära inpå varandra accepteras bara halva kapaciteten passagerare. Lido-färjan ser fortfarande spöklikt tom ut när den passerar på Bacino di San Marco och Canale della Giudecca.
Staden är lika fri från turister och besökare nu som den var under Fas 1. Tydligt är att de som rör sig utomhus är uteslutande bofasta. Friheten att kunna vistas utomhus, vårsol och fågelsång gör att stämningen är mindre tryckt sedan Fas 2 nyligen inleddes.
Man skönjer en mix av depression, desperation, energi, glädje, lättnad, leenden under bleka maskprydda ansikten, osäkerhet, lekande barn (men lekparker förblir stängda).
Det ligger en sorts nybyggarkänsla i luften; folk målar om hemma, spelar musik, renoverar fönsterluckor, städar, hjälper äldre att handla osv.
Tidsperspektivet är mycket märkligt. Ordet stress äger inte samma betoning längre. Lockdown har skapat ett slags paus i manuskriptet.
Vad som sedan fortsättningsvis kommer att ske blir nog ett ”gigantic global experiment”.
