Årsmötet hölls den 20 april i Italienska Kulturinstitutets vackra men något avlägsna lokaler. C:a 30 medlemmar deltog i de inledande årsmötesförhandlingarna. Mångårige styrelseledamoten – varav en del år som ordförande – Göran Berg lämnade styrelsen och avtackades varmt. Som ny ledamot valdes Beata Kärrberg. Det inför mötet utskickade förslaget till något moderniserade stadgar antogs, med ett par justeringar, och de nu gällande stadgarna återfinns på hemsidan under Om Pro Venezia.
Vår ordförande Hans Lepp deltog tillsammans med Henrik Falkenberg i årsmöte med Comitati Privati i april. Mötet hölls denna gång i ståtligast möjliga miljö, i Dogepalatset, och i annars oåtkomliga delar av detta. Hans berättade livfullt om mötet och framför allt om sitt samtal med en person som är ansvarig för Venedigs vattenfrågor. Denne gav det tröstande beskedet att Venedig inte kommer att sjunka som man ju ibland hör. Däremot är många av kajerna i skriande behov av renovering. De farligaste översvämningarna kommer inte som man så lätt tror från havet, och dessa kommer dessutom att kunna motverkas när Moseprojektet blir klart, utan från de mängder av vatten som forsar ut från slättlandet vid ösregn i Veneto och Alperna, särskilt om det samtidigt är nordliga vindar.
Kvällens föredrag hölls av Thorgunn Snaedal, Sveriges mest erfarna fältrunolog och tidigare förste antikvarie vid Riksantikvarieämbetet. Ämnet var det berömda runlejonet vid ingången till Arsenalen och hon kunde nu efter flera besök i Venedig och även Aten ge oss en mängd nya kunskaper och perspektiv. Runlejonet (med sina tre lejonkamrater) resturerades 2007-2008 med finansiering av Pro Venezia med hjälp av en större privat donation.
Lejonets ursprung är från 300-talet f Kr i Grekland då det sannolikt utgjort ett gravmonument över flera män fallna i strid. Under arkivstudier har Thorgunn hittat lejonet utritat på en fransk karta från 1670 över trakten mellan Aten och Pireus. Kort därefter, 1688, gjorde Venetianarna under amiral Morosini en kortvarig erövring av dessa trakter och tog bland annat runlejonet och tre andra lejon som krigsbyte. Morosini blev som tack för segern doge och fortsatte Venedigs ständiga kamp mot det ottomanska riket om inflytande och marknader.
Runlejonet fick skador både av beskjutning och transport och har senare påverkats av tidens tand. Det är därför kanske inte så konstigt att runinskrifterna inte uppmärksammades förrän i slutet av 1700-talet av den svenske diplomaten och språkforskaren Johan David Åkerblad. De har senare granskats av flera forskare och de senaste åren av Thorgunn som tror att hon nu kommit så långt i läsning och tolkning som det går, det som är försvunnet är försvunnet, men möjligen skulle ny teknik kunna ge chans att identifiera ytterligare runor.
Det finns tre olika inskrifter på lejonet och de är ristade vid olika tillfällen med så mycket som 50 år mellan de första och de sista. Generellt är det mycket skickliga ristare som varit i farten, det är verkligen inget ”klotter” som man ibland kunnat läsa. En märklig omständighet är att man överhuvudtaget fick tillstånd att utföra dessa ristningar på ett så värdefullt föremål, något som antyder väringarnas höga status i det bysantinska riket. Ett annat intressant faktum är att på lejonet är det första gången som ordet ”svear” är dokumenterat – och verkligen hugget i sten.
Thorgunn fick en lång och mycket välförtjänt applåd efter en fängslande framställning om ett spännande ämne. Hennes rapport kan läsas via länk på vår hemsida under Våra restaureringsprojekt.
En italiensk buffé signerad italienska ambassadens duktiga kokerska Maria avslutade en mycket trevlig kväll.
